jessiicapettersson

Nu har det gått två veckor sen du tog dina sista andetag, innan du fick komma upp till de andra fina änglarna uppe i himlen.. Alldeles för tidigt och alldeles för fort!

Det tog bara 3 veckor från att du fått beskedet av Kristina, att det fanns inte så mycket kvar att göra. 3 veckor som gick alldeles för fort :(
När vi satt på mötet var jag förberedd, jag var förberedd på hur det brukar vara. Mamma hade berättat allt, hur det skulle gå till och vad som skulle sägas och göras. När jag kommer upp till sjukhuset möter jag Pappa och Oy i ett rum där pappa får en påse med vatten. Där borde varningsklockorna ha börjat ringa.. Han skulle bara ta lite prover vilket slutade med både vatten och blod.
Sedan var det dags för mötet som jag hade väntat på hela dagen. Det började lugnt och sansat men sen började Kristina fråga pappa hur han kände framöver, ville han kämpa eller inte ?! Va svarar man på en sån fråga egentligen .. Klart som korvspad att han ville kämpa vidare Så det bestämdes att han skulle få prova på en sista behandling med cellgifter .. Bra tänkte ja , då hoppas ja att det funkar som det ska så har vi några år till ihop!

2 dagar senare får jag ett samtal av Oy då hon säger att dom är på sjukhuset och att det är något som kommer ut ur munnen och näsan på honom. Då var det svårt att förstå vad hon mena men jag fick fram att det var Blod det handlade om. Så jag fick med mig mamma till sjukhuset för att lugna Oy och kolla läget med pappa.
Vi mötte dem precis när han var klar, men han var tvungen att vänta på läkaren som skulle kika så det såg bra ut. Stackarn såg så utslagen och liten ut där i sängen med ballongen i näsan :(

Dagen efter skulle ballongen tas ur och ännu en gång fick jag med mig mamma upp till sjukhuset. Tur var det!
När vi möter upp pappa satt han i entren med en stor papperstuss under näsan som var full av blod.. Nu hade det alltså börjat i den andra näsborren. Så vi åkte upp till avdelningen där han skulle få ta bort ballongen och vi fick vänta 3 timmar på att få träffa en läkare. Det diskuterades fram och tillbaka över hur dom skulle göra, om han skulle få åka hem eller inte. Men eftersom det inte hade slutat fick han stanna kvar.

Sedan lyckades det sluta blöda under tisdagen och de lovade att han skulle få åka hem på onsdag morgon. Han var så glad att han skulle få åka hem, så glad att han till och med sjöng med till tvprogrammen på tvn. Det gjorde mig så varm och glad att han mådde så bra. Men! innan han skulle skickas hem skulle dom ta en sista titt .. Vilket innebar att dom var tvungna att pilla lite i näsan på honom igen som gjorde att näsblodet startade ännu en gång.. Besvikelsen i pappas ögon var så jobbig att se :( Han blev så ledsen att han inte fick åka hem .
Där efter bestämde läkarna att han skulle opereras. Dom skulle gå in och bränna kärlet inifrån som gav näsan blod. En operation kändes lite läskigt men det kanske var den enda utvägen som fanns.

Sagt och gjort så ordnade dom honom inför operationen och han kördes iväg. Jag fick ögonkontakt med honom när dom började rulla iväg honom och jag såg en oro i hans ögon som gjorde mig rädd och ledsen. Hur skulle det här bli ?! Men jag sa till både honom och mig att det skulle gå bra... det kommer bli bra!

När det hade gått 6 timmar hade jag både hunnit käka och kikat på film med mamma. Då ringde jag till sjukhuset och frågade hur det hade gått eftersom de inte hade ringt tillbaka.
Då berättade sköterskan att han var klar och hade hamnar på CIVA: Han låg där för att han var svår att intubera och för att de vill se att operationen hade gått bra men han skulle sova vidare..

Dagarna gick och han fick sova vidare på grund av att operationen inte hade gett så mycket, så dom ville prova en gång till..Efter den operationen insåg dom att halsen var uppsvullen av tuben och att han också hade fått två blödande sår av den. :'( i 5 dagar låg han nersövd och det var nya saker som hände varje dag..

Sedan kom dagen då de behövde ta ut tuben ... Vi hade bestämt möte med en läkare för att Oy skulle förstå vad som händer och vad dom gör och varför de inte väcker pappa.
Det enkla mötet som bara skulle förklara för Oy blev en väldans vändning.. Läkaren berättade att tuben måste ur och att de hade hamnat vid ett vägsjäl.. Antingen hade andningsmusklerna förslappats så pass mycket av maskinen så att han inte skulle kunna andas själv eller så andas han som vanligt..
Vi förberedde oss på det allra värsta att han inte skulle andas nå mer , så vi gick in till honom och började ta adjö .. Det var så konstigt att prata på det sättet med en person som man vet sover men hör vad man säger .. "Han vilar ögonen bara". Och vad sjutton ska man säga till sin egna pappa när man inte vet vad som kommer hända ..

Några timmar senare när vi alla hade tagit farväl var det dags för läkarna att ta ut tuben... Vi satt som på nålar och väntade på vad dom skulle säga.. När läkaren kom in och berättade att allt var bra och att han andades själv var det som ett stort stenberg lättades från mina axlar. Pappa klarade sig , ännu en gång sparkade han döden i rumpan ! Men när vi gick in till honom för att krama och säga hej så märkte han att under tiden han hade sovit hade han fått en propp i hjärnan vilket gjorde att han blivit förlamad på halva kroppen. Det gjorde så ont i hjärtat när han insåg att högersidan inte fungerade. Han drog i tummen och sa "Faaaan" Jag blev så ledsen och se att han ännu en gång blev besviken .. Även fast jag var överlycklig över att han hade börjat andas kände ja också , var det värt det? kommer det bli bra ? Det var frågor som ja fick vänta med och låta tiden bevisa ..

Någon timme efter att han hade väckts skickade dom tillbaka honom till Öron- näsa- hals- där han hade sitt rum innan han åkte på operationen. Då passade vi på att åka hem och sova.

Dagen därpå när vi var där och hälsade på kom en läkare in och började prata med pappa. Det var läkaren som var med på mötet innan dom tog ut tuben. Cancer läkare var han visst. Han berättade för pappa att det inte fanns något mer att göra för hans cancer nå mer . Cellgifterna hade bara förvärrat allt och nu vågade de inte prova nå mer. Så då bestämdes det att han skulle till Hospice. Slutstation som pappa kallade det. Jag blev ganska rädd när jag hörde det, för jag har alltid trott att där ligger det massa skrumpliga folk och skriker hela dagarna.. Men jag fick en helt annan bild av det.
Personalen var hel go och brydde sig lika mycket om patienterna som de anhöriga. de hade tid och var villiga att lyssna på allt tok man hade frågor om.

Första dagen på Hospice kändes ändå rätt okej. Pappa var vimsig efter narkosen än och visste inte riktigt var vi var. Han frågade flera gånger om vi var i Stockholms skärgård, men när vi påminde om var vi var så såg han ännu en gång lite besviken ut.
Då kom en sköterska in och berättade att på Hospice är det livskvalite som gäller. Så hon hittade en öl till pappa som han fick smaka. Det kommer jag aldrig glömma, ljudet av njutning. Det lät så gott och han var så nöjd. Det gjorde susen!

Dagarna gick och han blev bara sämre och sämre.. så han pratade mindre och mindre för varje dag.
Det som värmer mig och glädjer mig så fruktansvärt mycket var att även fast han hade svårt att prata och uttrycka sig så lyckades han ändå fråga efter mig 3-4 gånger när jag inte var på plats. Det får mig att känna mig betydelsefull och att han kanske kände sig trygg när jag var där. Det visade han även en gång när jag satt ensam med honom på rummet. Han drog mig i handen och jag förstod inte vad han höll på med. Det såg ut som att han skulle suga på min hand .. Men när jag sen förstår att han pussar mig på handen blev jag så otroligt rörd! Vi har aldrig varit såna som pussat på varandra eller så, men efter det pussade jag honom på kinden varje gång jag lämnade hans sida.. För jag visste ju inte om det var sista gången ja såg honom i livet eller inte ..

Sen kom måndagen den 14e Mars ...
På morgonen kände ja att jag behövde åka och lämna hans bil på firman .. det var något ja inte kunde vänta med kände jag.
När vi kommer tillbaka till sjukhuset säger läkarna att det syns på andning och på knäna att det inte är så långt kvar nu. Så vi fick bara vara där inne två åt gången för att han inte skulle bli så orolig. Torro som också fick vara med låg på ett hyllplan nära pappa i bordet bredvid sängen hela dagen. Även han kände nog på sig att något skulle hända,

Jag hade bestämt att jag skulle stanna och sova på sjukhuset, även Sandra och mamma bestämde sig för det. Så dom åkte hem och packade lite saker för att sedan komma tillbaka några timmar senare. Jag satt med pappa hela tiden och pratade lugnt med honom om allt möjligt som ploppade upp i huvudet. Radion spelade alla nya mellolåtar. När mamma och Sandra kommit tillbaka började jag känna att jag ville hem och duscha... jag hade ju super skitigt hår ... men jag väntade en stund. Och tur var ju det. Vi satt ute i soffan utanför pappas rum och drack te, så fick mamma för sig att gå in till pappa en stund. Sen skrev mamma att vi skulle komma in lugnt.. Då hade andningsuppehållen börjat. Mamma satt och pratade väldigt lugnt med honom och han blev lugn. Sedan böt mamma och Oy plats... Då blev han lite orolig igen och andningsuppehållen slutade . Skönt! men ändå så kände ja att vafaan sluta andas. .. Jag ville ju inte att han skulle lida nå mer och kämpa för vadå?
Eftersom andningsuppehållen hade slutat gick vi ut och satte oss igen och drack lite te. Och jag lyckades ännu en gång bestämma att ja skulle åka hem och duscha. .
Innan ja skulle åka ville mamma gå in och kolla läget en sista gång .. då kom hon ut lika fort och vinkade in mig.. När jag hade tagit ett steg in i rummet tog han sitt sista andetag :'(  Vilken jäkla tur att jag inte åkte hem känner jag nu.

Det var så lugnt och rofyllt när han låg där på sängen. När de hade gjort i ordning honom blev det så fint! han låg på fina lakan med en fin filt och dom hade lagt fram fina dukar och tända ljus.  Det var så fint, men så overkligt! 2 veckor innan var han ju på benen, och nu låg han där.. helt livlös. 

Så nu får han vila i lugn och ro utan värk eller andra konstiga besvär med alla andra fina änglar som finns där uppe.

JAG SAKNAR DIG PAPPA <3