jessiicapettersson

Ibland börjar jag fundera om jag är helt osynlig. Det pratas runt om en och när jag väl säger något är det som att det inte ens är värt att bry sig om.
Idag till exempel när jag ville berätta för Mormor om hur det går för mig oh mitt lägenhets byte var det som att hon inte ens var intresserad av att lyssna. Mitt i allt det här med Annika känns det fel att jag ska hålla på och byta lägenhet och vara glad för min skull. När jag berättade för mormor att min lgenhet ska bestikas på måndag hann jag inte ens berätta klart allt jag ville berätta innan hon direkt vänder sig till Kattis och frågar hur det går för henne med lägenheterna. ... Hon som inte ens lägger manken till och försöker. Jag har alltid kommit i andra hand när det gäller mig och kattis i mormors ögon och antar att jag fortfarande kommer att göra det framöver även fast det är jag som har varit med och ställt upp mest av alla mitt i det här jobbiga..
Jag tänker hela tiden på det mamma sa förut att jag har alltid blivit orättvist behandlad så fort jag, Sandra och Kattis har varit hos mormor. Jag fick alltid sova på en madrass på golvet och lite hittan och dittan. Det sitter i än och jag vet inte om det är någon avudsjuka av något slag som slår mig då och då.. men det känns inte rätt. Jag är ju faktist den som sitter i bäst sists av oss alla i kusinskaran ... Jag har jobb, egen lägenhet, bil och körkort . Något av det jag tycker är viktigast.. Ändå blir jag sämst bemött på alla olika vis .. Jag vet inte hur sjutton jag ska bete mig , säga eller göra för att jag ens ska få samma uppmärksamhet som dom.
Jag får hela tiden hålla i tungan och tänka på vad jag säger när jag är i lägenheten med mormor, janne och Kattis för hur jag än vrider och vänder på saker tänker vi väldigt olika och viljorna tar över!
När jag sa att det kan ju va smart att börja skicka iväg möbler och sånt som ska säljas kändes det som att jag sa något som var helt fel och oacceptabelt.. Men i själva verket är det just det som behövs. Men nu har jag inte så mycket att göra där längre så jag tänker hålla mig där ifrån och tänka på mig själv.

Jag fasar så inför begravningen. Hur kommer jag att reagera , men det jag funderar mest på är mormor, hur kommer hon att klara av begravningen av sitt egna barn hon som är så gammal och inte så stark längre..
Jag har känt ett tag att jag har kommit över det jobbigaste, men så kommer de konstigaste tankarna upp. Jag vet hur hon ser ut när hon är död.. men jag tänker på de stackarna som hittade henne. Hur såg hon ut då och hur mår dom nu? Min fantasibild kommer ifatt mig och dyker upp på olika konstiga ställen som skrämmer mig. Kommer sorgen tillbaka eller är det bara en tillfällig process av mitt sörjande. Jobbigt är det ialla fall.

Tjing och hej

Idag har jag börjat förstå vad som har hänt. DU har tagit ditt liv och du kommer aldrig att komma tillbaka till oss. Men du har redan börjat besöka mig som ett spöke som gör att jag känner ett lugn och glädje att jag alltid kommer ha dig vid min sida.

Men ... när vi satt på begravningsbyrån och all undangömd fakta om dig kom fram som Kattis har gått runt och burit på alla dessa år blev jag helt paff och även väldigt ledsen. Hur fasen orkade du hålla allt hemligt och hur sjutton orkade du åka ut dit till dom även fast han höll på som han gjorde? Så många frågor men så få svar! Den där människan har sjunkit så lågt man kan och han kommer aldrig att bli förlåten av mig! Hur faan kan man göra något sådant?! Han hamnar HÖGST UPP på HATLISTAN!!
Min största fasa nu är hur Janne kommer att klara av att veta. Vad händer om dom möts och kommer han kunna låta bli att åka dit och göra något dumt?!? Jag vill inte förlora ännu en värdedfull person som jag nyligen fått bra kontakt med.
Från att vara livrädd för att träffa på honom full med sina fyllekompisar och verkligen undvikit att ens varit i närheten av honom till att kunna sitta och prata varje dag och baka tillsammans , har gjort att jag verkligen uppskattar min morbror på alla sätt och vis! En sån stark människa som klarat sig igenom så pass mycket och klarar av all sorg både för annika och andra människor. Han är min STÅLMORBROR som klarar allt! <3

Att sitta och planera din begravning känns helt ofattbart! I tankarna finns du ju fortfarande kvar och kommer inrusade med andan i halsen. Men nej.. Jag måste nypa mig i armen ännu en gång och komma tillbaka till verkligheten där du faktist inte finns längre.
Det jobbigaste just nu är inte att du är borta.. det har börjat fastna i mitt huvud.. just nu är det jobbigaste allt runt din begravning. Hur kommer jag eller alla andra reagera? kommer det bli jätte jobbigt? kommer mormor klara av detta?
Så många frågor som man inte kommer få nå svar på förens den dagen är här.

Min favorit ängel vi saknar dig enormt mycket och hoppas att du har det bra där uppe i himlen! <3

Det har gått en vecka sen du valde att ta ditt liv. När jag tänker på dig känns det som att du var här hos oss igår, men i sorgen känns det som att tiden går så sakta. .. Att vara hemma hos mormor och stötta henne och Janne har gjort att jag börjar inse vad som egentligen har hänt och att du faktist är borta för gott.. Du kommer inte kliva in i mormors lägenhet med alla hundar runt omkring, du kommer inte berätta alla dina tokiga historier du alltid berättar och skrattar högt när du tänker på dessa.. Ååå vad jag saknar ditt skratt !!

Du har alltid varit min stora idol! När jag var liten såg jag alltid upp till dig och tänkte att när jag blir stor då ska jag bli som Annika!
Jag tänker faktist hålla kvar i alla fina minnen av dig och kommer fortfarande att leva upp till det! Jag ska bli och är även väldigt lik dig!

Det är helt ofattbart att du är borta! Jag saknar dig fruktansvärt mycket och önskar att du kom tillbaka. Men nu har du frid och slipper allt jobbigt du varit med om på senare tid.

Jag vet att jag inte har sagt det till dig när du fanns i livet.. det var så självklart att du var min favoritmoster och att du fanns väldigt nära mitt hjärta. Jag blir så besviken på mig själv att jag aldrig sa eller visade det på något vis för att visa hur mycket du betyder för mig! Min favorit och idol! <3

Att du kom och hälsade på hos mig igår gjorde mig väldigt glad och lättad! Jag förstod först inte vad det var som hände men när Molly var så rädd för att gåin i köket märkte jag att något var annorlunda. Jag blev rädd till en början men när jag kom på iden att det kanske var du som var här och tittade till mig fick hela mig att känna mig lugn och sorgen tog ett steg åt sidan för en stund.

Imorgon är det dags för begrevningsbyrån.. Det känns helt skummt att behöva planera din begravning.. Jag har inte riktigt förstått att du är borta på riktigt.. Jag vill tro att du kommer komma tillbaka till oss med ditt glada leende och dina knasiga historier. Men jag nyper mig i armen och inser att det är bara en dröm. En dröm som aldrig kommer bli sann, men en dröm som jag vill ha kvar!

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket och jag hoppas att Lilly och de andra änglarna tar hand om våran fina ängel som vi släppt till himlen. VILA I FRID ANNIKA MIN FAVORIT MOSTER OCH IDOL <3