Syns jag så finns jag
Ibland börjar jag fundera om jag är helt osynlig. Det pratas runt om en och
när jag väl säger något är det som att det inte ens är värt att bry sig om.
Idag till exempel när jag ville berätta för Mormor om hur det går för mig oh mitt lägenhets byte var det som att hon inte ens var intresserad av att lyssna. Mitt i allt det här med Annika känns det fel att jag ska hålla på och byta lägenhet och vara glad för min skull. När jag berättade för mormor att min lgenhet ska bestikas på måndag hann jag inte ens berätta klart allt jag ville berätta innan hon direkt vänder sig till Kattis och frågar hur det går för henne med lägenheterna. ... Hon som inte ens lägger manken till och försöker. Jag har alltid kommit i andra hand när det gäller mig och kattis i mormors ögon och antar att jag fortfarande kommer att göra det framöver även fast det är jag som har varit med och ställt upp mest av alla mitt i det här jobbiga..
Jag tänker hela tiden på det mamma sa förut att jag har alltid blivit orättvist behandlad så fort jag, Sandra och Kattis har varit hos mormor. Jag fick alltid sova på en madrass på golvet och lite hittan och dittan. Det sitter i än och jag vet inte om det är någon avudsjuka av något slag som slår mig då och då.. men det känns inte rätt. Jag är ju faktist den som sitter i bäst sists av oss alla i kusinskaran ... Jag har jobb, egen lägenhet, bil och körkort . Något av det jag tycker är viktigast.. Ändå blir jag sämst bemött på alla olika vis .. Jag vet inte hur sjutton jag ska bete mig , säga eller göra för att jag ens ska få samma uppmärksamhet som dom.
Jag får hela tiden hålla i tungan och tänka på vad jag säger när jag är i lägenheten med mormor, janne och Kattis för hur jag än vrider och vänder på saker tänker vi väldigt olika och viljorna tar över!
När jag sa att det kan ju va smart att börja skicka iväg möbler och sånt som ska säljas kändes det som att jag sa något som var helt fel och oacceptabelt.. Men i själva verket är det just det som behövs. Men nu har jag inte så mycket att göra där längre så jag tänker hålla mig där ifrån och tänka på mig själv.
Jag fasar så inför begravningen. Hur kommer jag att reagera , men det jag funderar mest på är mormor, hur kommer hon att klara av begravningen av sitt egna barn hon som är så gammal och inte så stark längre..
Jag har känt ett tag att jag har kommit över det jobbigaste, men så kommer de konstigaste tankarna upp. Jag vet hur hon ser ut när hon är död.. men jag tänker på de stackarna som hittade henne. Hur såg hon ut då och hur mår dom nu? Min fantasibild kommer ifatt mig och dyker upp på olika konstiga ställen som skrämmer mig. Kommer sorgen tillbaka eller är det bara en tillfällig process av mitt sörjande. Jobbigt är det ialla fall.
Tjing och hej
när jag väl säger något är det som att det inte ens är värt att bry sig om. Idag till exempel
när jag ville berätta för Mormor om hur det går för mig oh mitt lägenhets byte var det som att hon inte ens var intresserad av att lyssna. Mitt i allt det här med Annika känns det fel att jag ska hålla på och byta lägenhet och vara glad för min skull. När jag berättade för mormor att min lgenhet ska bestikas på måndag hann jag inte ens berätta klart allt jag ville berätta innan hon direkt vänder sig till Kattis och frågar hur det går för henne med lägenheterna. ... Hon som inte ens lägger manken till och försöker. Jag har alltid kommit i andra hand när det gäller mig och kattis i mormors ögon och antar att jag fortfarande kommer att göra det framöver även fast det är jag som har varit med och ställt upp mest av alla mitt i det här jobbiga.. Jag tänker hela tiden på det mamma sa förut att jag har alltid blivit orättvist behandlad så fort jag, Sandra och Kattis har varit hos mormor. Jag fick alltid sova på en madrass på golvet och lite hittan och dittan. Det sitter i än och jag vet inte om det är någon avudsjuka av något slag som slår mig då och då.. men det känns inte rätt. Jag är ju faktist den som sitter i bäst sists av oss alla i kusinskaran ... Jag har jobb, egen lägenhet, bil och körkort . Något av det jag tycker är viktigast.. Ändå blir jag sämst bemött på alla olika
vis .. Jag vet inte hur sjutton jag ska bete mig , säga eller göra för att jag ens ska få samma uppmärksamhet som dom.Jag får hela tiden hålla i tungan och tänka på vad jag säger när jag är i lägenheten med mormor, janne och Kattis för hur jag än vrider och vänder på saker tänker vi väldigt olika och viljorna tar över!
När jag sa att det kan ju va smart att börja skicka
iväg möbler och sånt som ska säljas kändes det som att jag sa något som var helt fel och oacceptabelt.. Men i själva verket är det just det som behövs. Men nu har jag inte så mycket att göra där längre så jag tänker hålla mig där ifrån och tänka på mig själv. Jag fasar så inför begravningen. Hur kommer jag att reagera , men det jag funderar mest på är mormor, hur kommer hon att klara av begravningen av sitt egna barn hon som är så gammal och inte så stark längre..
Jag har känt ett tag att jag har kommit över det jobbigaste, men så kommer de konstigaste tankarna upp. Jag vet hur hon ser ut när hon är död.. men jag tänker på de stackarna som hittade henne. Hur såg hon ut då och hur mår dom nu? Min fantasibild kommer ifatt mig och dyker upp på olika konstiga ställen som skrämmer mig. Kommer sorgen tillbaka eller är det bara en tillfällig process av mitt sörjande. Jobbigt är det ialla fall.
Tjing och hej
Kommentarer
Trackback
