jessiicapettersson

Nu har det gått två veckor sen du tog dina sista andetag, innan du fick komma upp till de andra fina änglarna uppe i himlen.. Alldeles för tidigt och alldeles för fort!

Det tog bara 3 veckor från att du fått beskedet av Kristina, att det fanns inte så mycket kvar att göra. 3 veckor som gick alldeles för fort :(
När vi satt på mötet var jag förberedd, jag var förberedd på hur det brukar vara. Mamma hade berättat allt, hur det skulle gå till och vad som skulle sägas och göras. När jag kommer upp till sjukhuset möter jag Pappa och Oy i ett rum där pappa får en påse med vatten. Där borde varningsklockorna ha börjat ringa.. Han skulle bara ta lite prover vilket slutade med både vatten och blod.
Sedan var det dags för mötet som jag hade väntat på hela dagen. Det började lugnt och sansat men sen började Kristina fråga pappa hur han kände framöver, ville han kämpa eller inte ?! Va svarar man på en sån fråga egentligen .. Klart som korvspad att han ville kämpa vidare Så det bestämdes att han skulle få prova på en sista behandling med cellgifter .. Bra tänkte ja , då hoppas ja att det funkar som det ska så har vi några år till ihop!

2 dagar senare får jag ett samtal av Oy då hon säger att dom är på sjukhuset och att det är något som kommer ut ur munnen och näsan på honom. Då var det svårt att förstå vad hon mena men jag fick fram att det var Blod det handlade om. Så jag fick med mig mamma till sjukhuset för att lugna Oy och kolla läget med pappa.
Vi mötte dem precis när han var klar, men han var tvungen att vänta på läkaren som skulle kika så det såg bra ut. Stackarn såg så utslagen och liten ut där i sängen med ballongen i näsan :(

Dagen efter skulle ballongen tas ur och ännu en gång fick jag med mig mamma upp till sjukhuset. Tur var det!
När vi möter upp pappa satt han i entren med en stor papperstuss under näsan som var full av blod.. Nu hade det alltså börjat i den andra näsborren. Så vi åkte upp till avdelningen där han skulle få ta bort ballongen och vi fick vänta 3 timmar på att få träffa en läkare. Det diskuterades fram och tillbaka över hur dom skulle göra, om han skulle få åka hem eller inte. Men eftersom det inte hade slutat fick han stanna kvar.

Sedan lyckades det sluta blöda under tisdagen och de lovade att han skulle få åka hem på onsdag morgon. Han var så glad att han skulle få åka hem, så glad att han till och med sjöng med till tvprogrammen på tvn. Det gjorde mig så varm och glad att han mådde så bra. Men! innan han skulle skickas hem skulle dom ta en sista titt .. Vilket innebar att dom var tvungna att pilla lite i näsan på honom igen som gjorde att näsblodet startade ännu en gång.. Besvikelsen i pappas ögon var så jobbig att se :( Han blev så ledsen att han inte fick åka hem .
Där efter bestämde läkarna att han skulle opereras. Dom skulle gå in och bränna kärlet inifrån som gav näsan blod. En operation kändes lite läskigt men det kanske var den enda utvägen som fanns.

Sagt och gjort så ordnade dom honom inför operationen och han kördes iväg. Jag fick ögonkontakt med honom när dom började rulla iväg honom och jag såg en oro i hans ögon som gjorde mig rädd och ledsen. Hur skulle det här bli ?! Men jag sa till både honom och mig att det skulle gå bra... det kommer bli bra!

När det hade gått 6 timmar hade jag både hunnit käka och kikat på film med mamma. Då ringde jag till sjukhuset och frågade hur det hade gått eftersom de inte hade ringt tillbaka.
Då berättade sköterskan att han var klar och hade hamnar på CIVA: Han låg där för att han var svår att intubera och för att de vill se att operationen hade gått bra men han skulle sova vidare..

Dagarna gick och han fick sova vidare på grund av att operationen inte hade gett så mycket, så dom ville prova en gång till..Efter den operationen insåg dom att halsen var uppsvullen av tuben och att han också hade fått två blödande sår av den. :'( i 5 dagar låg han nersövd och det var nya saker som hände varje dag..

Sedan kom dagen då de behövde ta ut tuben ... Vi hade bestämt möte med en läkare för att Oy skulle förstå vad som händer och vad dom gör och varför de inte väcker pappa.
Det enkla mötet som bara skulle förklara för Oy blev en väldans vändning.. Läkaren berättade att tuben måste ur och att de hade hamnat vid ett vägsjäl.. Antingen hade andningsmusklerna förslappats så pass mycket av maskinen så att han inte skulle kunna andas själv eller så andas han som vanligt..
Vi förberedde oss på det allra värsta att han inte skulle andas nå mer , så vi gick in till honom och började ta adjö .. Det var så konstigt att prata på det sättet med en person som man vet sover men hör vad man säger .. "Han vilar ögonen bara". Och vad sjutton ska man säga till sin egna pappa när man inte vet vad som kommer hända ..

Några timmar senare när vi alla hade tagit farväl var det dags för läkarna att ta ut tuben... Vi satt som på nålar och väntade på vad dom skulle säga.. När läkaren kom in och berättade att allt var bra och att han andades själv var det som ett stort stenberg lättades från mina axlar. Pappa klarade sig , ännu en gång sparkade han döden i rumpan ! Men när vi gick in till honom för att krama och säga hej så märkte han att under tiden han hade sovit hade han fått en propp i hjärnan vilket gjorde att han blivit förlamad på halva kroppen. Det gjorde så ont i hjärtat när han insåg att högersidan inte fungerade. Han drog i tummen och sa "Faaaan" Jag blev så ledsen och se att han ännu en gång blev besviken .. Även fast jag var överlycklig över att han hade börjat andas kände ja också , var det värt det? kommer det bli bra ? Det var frågor som ja fick vänta med och låta tiden bevisa ..

Någon timme efter att han hade väckts skickade dom tillbaka honom till Öron- näsa- hals- där han hade sitt rum innan han åkte på operationen. Då passade vi på att åka hem och sova.

Dagen därpå när vi var där och hälsade på kom en läkare in och började prata med pappa. Det var läkaren som var med på mötet innan dom tog ut tuben. Cancer läkare var han visst. Han berättade för pappa att det inte fanns något mer att göra för hans cancer nå mer . Cellgifterna hade bara förvärrat allt och nu vågade de inte prova nå mer. Så då bestämdes det att han skulle till Hospice. Slutstation som pappa kallade det. Jag blev ganska rädd när jag hörde det, för jag har alltid trott att där ligger det massa skrumpliga folk och skriker hela dagarna.. Men jag fick en helt annan bild av det.
Personalen var hel go och brydde sig lika mycket om patienterna som de anhöriga. de hade tid och var villiga att lyssna på allt tok man hade frågor om.

Första dagen på Hospice kändes ändå rätt okej. Pappa var vimsig efter narkosen än och visste inte riktigt var vi var. Han frågade flera gånger om vi var i Stockholms skärgård, men när vi påminde om var vi var så såg han ännu en gång lite besviken ut.
Då kom en sköterska in och berättade att på Hospice är det livskvalite som gäller. Så hon hittade en öl till pappa som han fick smaka. Det kommer jag aldrig glömma, ljudet av njutning. Det lät så gott och han var så nöjd. Det gjorde susen!

Dagarna gick och han blev bara sämre och sämre.. så han pratade mindre och mindre för varje dag.
Det som värmer mig och glädjer mig så fruktansvärt mycket var att även fast han hade svårt att prata och uttrycka sig så lyckades han ändå fråga efter mig 3-4 gånger när jag inte var på plats. Det får mig att känna mig betydelsefull och att han kanske kände sig trygg när jag var där. Det visade han även en gång när jag satt ensam med honom på rummet. Han drog mig i handen och jag förstod inte vad han höll på med. Det såg ut som att han skulle suga på min hand .. Men när jag sen förstår att han pussar mig på handen blev jag så otroligt rörd! Vi har aldrig varit såna som pussat på varandra eller så, men efter det pussade jag honom på kinden varje gång jag lämnade hans sida.. För jag visste ju inte om det var sista gången ja såg honom i livet eller inte ..

Sen kom måndagen den 14e Mars ...
På morgonen kände ja att jag behövde åka och lämna hans bil på firman .. det var något ja inte kunde vänta med kände jag.
När vi kommer tillbaka till sjukhuset säger läkarna att det syns på andning och på knäna att det inte är så långt kvar nu. Så vi fick bara vara där inne två åt gången för att han inte skulle bli så orolig. Torro som också fick vara med låg på ett hyllplan nära pappa i bordet bredvid sängen hela dagen. Även han kände nog på sig att något skulle hända,

Jag hade bestämt att jag skulle stanna och sova på sjukhuset, även Sandra och mamma bestämde sig för det. Så dom åkte hem och packade lite saker för att sedan komma tillbaka några timmar senare. Jag satt med pappa hela tiden och pratade lugnt med honom om allt möjligt som ploppade upp i huvudet. Radion spelade alla nya mellolåtar. När mamma och Sandra kommit tillbaka började jag känna att jag ville hem och duscha... jag hade ju super skitigt hår ... men jag väntade en stund. Och tur var ju det. Vi satt ute i soffan utanför pappas rum och drack te, så fick mamma för sig att gå in till pappa en stund. Sen skrev mamma att vi skulle komma in lugnt.. Då hade andningsuppehållen börjat. Mamma satt och pratade väldigt lugnt med honom och han blev lugn. Sedan böt mamma och Oy plats... Då blev han lite orolig igen och andningsuppehållen slutade . Skönt! men ändå så kände ja att vafaan sluta andas. .. Jag ville ju inte att han skulle lida nå mer och kämpa för vadå?
Eftersom andningsuppehållen hade slutat gick vi ut och satte oss igen och drack lite te. Och jag lyckades ännu en gång bestämma att ja skulle åka hem och duscha. .
Innan ja skulle åka ville mamma gå in och kolla läget en sista gång .. då kom hon ut lika fort och vinkade in mig.. När jag hade tagit ett steg in i rummet tog han sitt sista andetag :'(  Vilken jäkla tur att jag inte åkte hem känner jag nu.

Det var så lugnt och rofyllt när han låg där på sängen. När de hade gjort i ordning honom blev det så fint! han låg på fina lakan med en fin filt och dom hade lagt fram fina dukar och tända ljus.  Det var så fint, men så overkligt! 2 veckor innan var han ju på benen, och nu låg han där.. helt livlös. 

Så nu får han vila i lugn och ro utan värk eller andra konstiga besvär med alla andra fina änglar som finns där uppe.

JAG SAKNAR DIG PAPPA <3

Just nu är allt som en hel jäkla pannkakssmet..  jag vet inte var jag ska börja någonstans.

Jag är precis hemkommen från ett APT på jobbet. Eftersom att jag slutar om 15 dagar på Spillkråkan kände jag inte så stort intresse för att delta på det där mötet.. men man har  ju inte så mycket val..

Hur jag än gör och försöker tänka på bästa sätt känns det som att chefen alltid hittar något negativt att kommentera på olika vis. Och att hon nekar mig kompledigt även fast jag inte var med i planeringen på schemat gör mig besviken på henne och får dessutom höra att en annan får ledigt .. Nej nu får det räcka!  15 dagar kvar bara... HUR FASEN SKA JAG STÅ UT?! :'(

 

Inte nog med det har pappa fått tillbaka sin cancer efter att ha legat på sjukhuset i ett par veckor med konstiga infektioner osv.. Jag får konstiga tankar i huvudet om hur det kommer bli och begravningar. Bilden på honom när han sitter på sjukhuset och äter middag kommer ofta upp i huvudet på mig. Han var så full av medicin så han var knappt närvarande. Den där bleka och frånvarande blicken smyger sig på mig och jag gör allt för att den ska försvinna..
Nu är han hemma och mår bättre.. men synen är nästan densamma. Nu har han pigga ögon.. men kroppsligt ser han jätte sjuk ut..  Jag vill bara att han ser ut som vanligt igen och blir frisk!

 

 

Allt med Annika har börjat lägga sig. Hon har haft sin födelsedag och vi var och hälsade på graven. Hon fick ett ljus och en ljuslykta av mig. På ljuset var det en varg, som hon älskade.  Det kändes konstigt att ge henne en present.. Jag har ju inte gjort det på flera år.  Det kändes som att det var försent .. Nu kan hon ju inte se vilket fint ljus som passar henne så bra!  :'(

 

Det som gör mig ledsen just nu är ett blogginlägg jag läste imorse av kusinen.  Hon skrev om hur hon mådde och berättade om hennes dagar. Då skrev hon också om den dagen vi sa hejdå till Annika och la henne i kistan.. Hon skrev att hon tvekade länge innan vi gick dit. Men jag sa till henne att om hon inte åkte dit skulle hon kanske ångra sig, och om hon åkte dit kunde hon ju avstå om hon ville.  Denna kommentar gjorde att hon följde med som hon tyckte var bra. Men! hon skriver att hon ångrar det idag för hennes sista bild av hennes mamma var en kall människa som låg död i en kista. Den bilden som kommer upp i huvudet ibland vill hon radera.. Det ger mig dåligt samvete och även lite skuld för att jag lyckades få med henne till något hon mår dåligt och har ångest över idag.
Jag vet att det inte är mitt fel eller att jag ska ta på mig skulden, men på grund av det hon skrev i bloggen känns det som att jag lurade med henne på nått jag kanske inte borde ha gjort...  Men men, gjort är gjort och det går inte att ändra på!

 

Jag och mamma var i Prag i helgen.  Det var den mysigaste resan jag har gjort på länge!
Vi hade inga riktiga planer, vi hade bara massa tips som vi kunde välja och vraka bland.
Det innebar att vi tog det väldigt lugnt och kunde strosa runt på alla möjliga ställen och  vi hittade markader i varenda hörn :)
En dag lyckades vi gå fel när viskulle till gamla stan trodde vi..  då hittade vi ett museum, som vi trodde var en biograf eller en teater..  Men det var ett museum med vaxdockor..   Det var det roligaste på hela resan! något som vi inte ens visste om som vi provade på spontant!
Det blev många fina bilder och mycket shopping!

Nu ska jag ta och vila mina trötta fötter!
Tjing!

Ibland börjar jag fundera om jag är helt osynlig. Det pratas runt om en och när jag väl säger något är det som att det inte ens är värt att bry sig om.
Idag till exempel när jag ville berätta för Mormor om hur det går för mig oh mitt lägenhets byte var det som att hon inte ens var intresserad av att lyssna. Mitt i allt det här med Annika känns det fel att jag ska hålla på och byta lägenhet och vara glad för min skull. När jag berättade för mormor att min lgenhet ska bestikas på måndag hann jag inte ens berätta klart allt jag ville berätta innan hon direkt vänder sig till Kattis och frågar hur det går för henne med lägenheterna. ... Hon som inte ens lägger manken till och försöker. Jag har alltid kommit i andra hand när det gäller mig och kattis i mormors ögon och antar att jag fortfarande kommer att göra det framöver även fast det är jag som har varit med och ställt upp mest av alla mitt i det här jobbiga..
Jag tänker hela tiden på det mamma sa förut att jag har alltid blivit orättvist behandlad så fort jag, Sandra och Kattis har varit hos mormor. Jag fick alltid sova på en madrass på golvet och lite hittan och dittan. Det sitter i än och jag vet inte om det är någon avudsjuka av något slag som slår mig då och då.. men det känns inte rätt. Jag är ju faktist den som sitter i bäst sists av oss alla i kusinskaran ... Jag har jobb, egen lägenhet, bil och körkort . Något av det jag tycker är viktigast.. Ändå blir jag sämst bemött på alla olika vis .. Jag vet inte hur sjutton jag ska bete mig , säga eller göra för att jag ens ska få samma uppmärksamhet som dom.
Jag får hela tiden hålla i tungan och tänka på vad jag säger när jag är i lägenheten med mormor, janne och Kattis för hur jag än vrider och vänder på saker tänker vi väldigt olika och viljorna tar över!
När jag sa att det kan ju va smart att börja skicka iväg möbler och sånt som ska säljas kändes det som att jag sa något som var helt fel och oacceptabelt.. Men i själva verket är det just det som behövs. Men nu har jag inte så mycket att göra där längre så jag tänker hålla mig där ifrån och tänka på mig själv.

Jag fasar så inför begravningen. Hur kommer jag att reagera , men det jag funderar mest på är mormor, hur kommer hon att klara av begravningen av sitt egna barn hon som är så gammal och inte så stark längre..
Jag har känt ett tag att jag har kommit över det jobbigaste, men så kommer de konstigaste tankarna upp. Jag vet hur hon ser ut när hon är död.. men jag tänker på de stackarna som hittade henne. Hur såg hon ut då och hur mår dom nu? Min fantasibild kommer ifatt mig och dyker upp på olika konstiga ställen som skrämmer mig. Kommer sorgen tillbaka eller är det bara en tillfällig process av mitt sörjande. Jobbigt är det ialla fall.

Tjing och hej

Idag har jag börjat förstå vad som har hänt. DU har tagit ditt liv och du kommer aldrig att komma tillbaka till oss. Men du har redan börjat besöka mig som ett spöke som gör att jag känner ett lugn och glädje att jag alltid kommer ha dig vid min sida.

Men ... när vi satt på begravningsbyrån och all undangömd fakta om dig kom fram som Kattis har gått runt och burit på alla dessa år blev jag helt paff och även väldigt ledsen. Hur fasen orkade du hålla allt hemligt och hur sjutton orkade du åka ut dit till dom även fast han höll på som han gjorde? Så många frågor men så få svar! Den där människan har sjunkit så lågt man kan och han kommer aldrig att bli förlåten av mig! Hur faan kan man göra något sådant?! Han hamnar HÖGST UPP på HATLISTAN!!
Min största fasa nu är hur Janne kommer att klara av att veta. Vad händer om dom möts och kommer han kunna låta bli att åka dit och göra något dumt?!? Jag vill inte förlora ännu en värdedfull person som jag nyligen fått bra kontakt med.
Från att vara livrädd för att träffa på honom full med sina fyllekompisar och verkligen undvikit att ens varit i närheten av honom till att kunna sitta och prata varje dag och baka tillsammans , har gjort att jag verkligen uppskattar min morbror på alla sätt och vis! En sån stark människa som klarat sig igenom så pass mycket och klarar av all sorg både för annika och andra människor. Han är min STÅLMORBROR som klarar allt! <3

Att sitta och planera din begravning känns helt ofattbart! I tankarna finns du ju fortfarande kvar och kommer inrusade med andan i halsen. Men nej.. Jag måste nypa mig i armen ännu en gång och komma tillbaka till verkligheten där du faktist inte finns längre.
Det jobbigaste just nu är inte att du är borta.. det har börjat fastna i mitt huvud.. just nu är det jobbigaste allt runt din begravning. Hur kommer jag eller alla andra reagera? kommer det bli jätte jobbigt? kommer mormor klara av detta?
Så många frågor som man inte kommer få nå svar på förens den dagen är här.

Min favorit ängel vi saknar dig enormt mycket och hoppas att du har det bra där uppe i himlen! <3

Det har gått en vecka sen du valde att ta ditt liv. När jag tänker på dig känns det som att du var här hos oss igår, men i sorgen känns det som att tiden går så sakta. .. Att vara hemma hos mormor och stötta henne och Janne har gjort att jag börjar inse vad som egentligen har hänt och att du faktist är borta för gott.. Du kommer inte kliva in i mormors lägenhet med alla hundar runt omkring, du kommer inte berätta alla dina tokiga historier du alltid berättar och skrattar högt när du tänker på dessa.. Ååå vad jag saknar ditt skratt !!

Du har alltid varit min stora idol! När jag var liten såg jag alltid upp till dig och tänkte att när jag blir stor då ska jag bli som Annika!
Jag tänker faktist hålla kvar i alla fina minnen av dig och kommer fortfarande att leva upp till det! Jag ska bli och är även väldigt lik dig!

Det är helt ofattbart att du är borta! Jag saknar dig fruktansvärt mycket och önskar att du kom tillbaka. Men nu har du frid och slipper allt jobbigt du varit med om på senare tid.

Jag vet att jag inte har sagt det till dig när du fanns i livet.. det var så självklart att du var min favoritmoster och att du fanns väldigt nära mitt hjärta. Jag blir så besviken på mig själv att jag aldrig sa eller visade det på något vis för att visa hur mycket du betyder för mig! Min favorit och idol! <3

Att du kom och hälsade på hos mig igår gjorde mig väldigt glad och lättad! Jag förstod först inte vad det var som hände men när Molly var så rädd för att gåin i köket märkte jag att något var annorlunda. Jag blev rädd till en början men när jag kom på iden att det kanske var du som var här och tittade till mig fick hela mig att känna mig lugn och sorgen tog ett steg åt sidan för en stund.

Imorgon är det dags för begrevningsbyrån.. Det känns helt skummt att behöva planera din begravning.. Jag har inte riktigt förstått att du är borta på riktigt.. Jag vill tro att du kommer komma tillbaka till oss med ditt glada leende och dina knasiga historier. Men jag nyper mig i armen och inser att det är bara en dröm. En dröm som aldrig kommer bli sann, men en dröm som jag vill ha kvar!

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket och jag hoppas att Lilly och de andra änglarna tar hand om våran fina ängel som vi släppt till himlen. VILA I FRID ANNIKA MIN FAVORIT MOSTER OCH IDOL <3

Ojoj,  nu var det länge sen jag skrev här.
Efter att jag kom hem från skåne har jag fått jobbat väldigt mycket på Renjämt, lite mer än vad jag orkade egentligen , men vad gör man inte för pengar !
Det blev en hel del byggstäd på både katedral och fyrisskolan ,  kul att se hur det blir, men det blev lite jobbigt efter ett tag ^^

Ikväll ska jag på fest hos Hanna och Stefan!  =)
När jag var på väg hem från jobbet en dag fick jag ett sms av hanna och blev bjuden !
Jag umgås inte så mkt med dom så det blir dunder kul att parta med dom =)
Först ska vi grilla hos dom å parta massor , sen ska vi vidare till Platina, som jag aldrig har varit på. Det blir skoj dte också !  =)


Imorgon drar jag med familjen till Smögen !
Har aldrig varit där såd et blir nog en mysig upplevelse =)

Hejs !